Hur ont det gör i mig.

Lördag kvĂ€ll & jag ligger & tittar pĂ„ mitt sovande barn. Mammalivet. Ibland bara sköljer kĂ€nslan av ensamheten över mig. Jag vet att jag har sĂ„ mĂ„nga underbara mĂ€nniskor runt omkring mig, och det finns alltid nĂ„gon som har det vĂ€rre, men Ă€ndĂ„. Ensamhet. 
Jag fĂ„r ont i hela kroppen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hur mycket jag egentligen vill spela gitarr, pĂ„ hur flĂ„dda fingrarna Ă€r efter att ha övat i flera timmar non stop. PĂ„ hur kĂ€nslan av att ha klarat av just dem svĂ„ra ackorden gjorde mig helt sprallig av lycka. KĂ€nslan av att ha ett gig pĂ„ gĂ„ng, eller en lĂ„t som var halv fĂ€rdig och jag ville bara fortsĂ€tta och fortsĂ€tta spela in. 

Jag vet ju att jag kommer kunna spela hur mycket jag vill nĂ€r lilla S blir större, men jag blir ju inte direkt yngre, och vart ska jag vĂ€nda mig för att fĂ„ den hjĂ€lpen jag behöver med mitt gitarrspelande osv? 
Sen har jag börjat undra lite om varför jag egentligen skriver pĂ„ denhĂ€r bloggen ? Ni Ă€r över 200 flitiga lĂ€sare som kikar in hĂ€r, men ingen lĂ€mnar nĂ„gon som helst stĂ€mpel. Skriv förfan. Jag vill gĂ€rna veta vilka ni Ă€r . 


Det Àr jag & dutten ikvÀll. Lördagsmys.